I kontrast till Island

I ljuset av den globala skattesmitarskandalen omkring de läckta Panama-dokumenten, finns det en iakttagelse som upptar många sydafrikaners tankar: vad är det för fel på Sydafrika? Landet berömmer sig av att vara en spelare på den internationella arenan – landet är en spelare på den internationella arenan. Det är i allt väsentligt en fungerande demokrati som håller fria, allmänna och i grunden obestridbara val. Det är ett land med ett fungerande rättsväsende, fri press och en liten, men aktiv politisk opposition.

Därför är det med förundran och frustration som sydafrikaner just nu läser om Island och den avgående statsministern Gunnlaugsson. Här i Sydafrika meddelade just landets konstitutionsdomstol att i den uppmärksammade frågan om president Jacob Zumas uppgradering av sitt privata residens på skattebetalarnas bekostnad, begick han de facto ett lagbrott och han är därför skyldig att betala tillbaka pengarna. Ett lagbrott! Och inget litet sådant: vårdslös hantering av en kvarts miljard av skattebetalarnas pengar. Veckorna dessförinnan kom synnerligen graverande uppgifter om hur hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta verkar ha påverkat hans utnämning av ministrar. De till synes välgrundade, men ännu inte bevisade, anklagelserna går ut på att familjen Gupta tycks ha haft ett hemligt mandat att erbjuda och tillsätta ministerposter som de finner lämpligt. Till saken hör bland annat också att en av president Zumas söner är högt uppsatt i Gupta-koncernen. Ytterligare en förhållandevis komplicerad skandal inkluderar anklagelser mot presidenten vad gäller otillbörligt stöd till det nationella flygbolaget SAA, där han också har personliga kontakter och intressen.

Trots allt detta, och trots en allt mer högljudd protestkör – inklusive intern kritik inom hans eget parti, ANC och från ytterligt prominenta personer – sitter Jacob Zuma kvar på presidentposten. Därför blir kontrasten enorm, när sydafrikaner nu läser om Island och om hur statsministern undanhållit privata medel från skatt, genom uppfinningsrik ekonomisk planering i ett skatteparadis, med resultatet att han mindre än ett dygn senare omedelbart avgår från sin post. Detta samtidigt som deras egen teflonpresident går oberörd genom skandal efter skandal på ett sätt som det – anser allt fler – definitivt inte anstår en demokrati.

Lämna en kommentar

Filed under Afrikansk politik

Jan van Riebeeck – inte den vi tror

sabill2
Idag för exakt 364 år sedan ankrade holländaren Jan van Riebeeck sitt fartyg i Table Bay längst ner i södra Afrika och gick i land inte särskilt långt från där jag sitter och skriver det här. Han hade fått Holländska ostindiska kompaniets uppdrag att upprätta en bunkringsstation för att underlätta sjöfarten mellan Europa och Asien, och han lade grunden till det som skulle komma att bli Kapstaden.

Sydafrikas Historia
I maj kommer Andreas Karlssons bok Sydafrikas Historia
(Historiska Media förlag)

Att kalla van Riebeeck för Sydafrikas landsfader är lite väl magstarkt. Han var en kolonisatör och karriärist som ville ställa sig in hos sina chefer hemma i Holland, för att med lite tur få en bättre postering någon annan stans. Han var dessutom långtifrån den första människan i södra Afrika, eftersom här redan levde såväl jägare och samlare, san-folket, som herdefolket khoikhoi. Men om vi pratar om det samhällsbygge som först blev Kapkolonin och några hundra år senare Sydafrika, så är Jan van Riebeeck åtminstone en i högsta grad betydelsefull person.

Så betydelsefull är han att han står staty lite varstans, i Kapstaden bland annat framför centralstationen. Han figurerade dessutom i många år, före apartheids fall, på samtliga valörer av landets sedlar.

Det finns bara ett litet problem – ett ganska pinsamt problem: bilden föreställer inte Jan van Riebeeck. Alla idag förekommande avbildningar, statyer och porträtt av den gode van Riebeeck utgår nämligen från ett enda porträtt, vilket finns på Riksmuseet i Amsterdam. Detta har i alla år antagits föreställa van Riebeeck, men på senare år har forskare konstaterat att det porträttet med största sannolikhet föreställer en viss Bartholomeus Vermuyden. Han var visserligen också anställd av Holländska ostindiska kompaniet, men såvitt känt satte han aldrig sin fot i Sydafrika. Trots det står han alltså staty på ganska många platser i landet och prydde dess sedlar i många år. Alltihop, får man förmoda, för att någon någon gång blandade ihop etiketter på Riksmuseet i Amsterdam.

Men van Riebeeck då? Hur såg han ut egentligen? Svaret är att ingen har en aning. Han verkar, tvärtemot många andra samtida makthavare, inte ha varit särskilt förtjust i att bli porträtterad och även om det finns porträtt som eventuellt kan tänkas föreställa honom, så är det tills vidare bara kvalificerade gissningar. Så i brist på annat får Bartholomeus Vermuyden fortsätta att vara stand in för van Riebeeck. Och här i Sydafrika pratar vi inte så högt om sammanblandningen, utan låtsas som det regnar.

…vilket det inte gör.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det här med att behöva bära pass

Kort historielektion, på förekommen anledning:

Redan under 1870-talet började den dåvarande kolonialregimen i Sydafrika experimentera med regelverk som tvingade delar av befolkningen att bära pass. Formellt sett bestod Sydafrika då av två brittiska kolonier och två självutnämnda republiker som styrdes av afrikander (ättlingar till holländska kolonisatörer). Båda dessa vita grupper var i grunden överens om att den icke-vita befolkningens rörelsefrihet borde begränsas.

Det var inte det att resurserna var knappa. Man hade hittat diamanter i området kring Kimberly och guld utanför Johannesburg så statsfinanserna blomstrade. Industrin hade behov av arbetskraft, så en viss invandring var önskvärd för att den vita befolkningen skulle slippa de smutsiga och farliga jobben. Men det fick givetvis inte gå till överdrift, för hur skulle det se ut? Skulle plötsligt alla vara med och dela på rikedomarna?

1895 lagstiftade den ena av republikerna om att svarta som reste in i gruvområdena skulle förses med ett pass – ett pass som i sin tur reglerade när och var de fick röra sig. Arbetsgivaren hade rätt att beslagta passet för ökad kontroll av sina anställda. En bit in på 1900-talet, efter att de fyra kolonierna/republikerna gått samman i Sydafrikanska Unionen, kom reglerna att gälla hela landet. De utökades också så att de inte längre bara gällde inresa i vita områden, utan vistelse överhuvudtaget. Den vita befolkningen, engelsmän som afrikander, kände sig helt enkelt hotad av att det fanns så många icke-vita. En del av dessa hade dessutom lyckats skaffa sig utbildning och började göra sina röster hörda. Läget var mycket besvärligt.

Delar av den politiska eliten stod handfallen och nationalisterna klev på allvar in på scenen. Genom en serie populistiska beslut och några nya lagar, fixerades segregationen. Den blev norm. Polisen började göra godtyckliga ID-kontroller och grep de som inte hade sina papper iordning. Och genom att rida på vågen av allmänt missnöje bland den vita befolkningen lyckades ett av de allra mest fanatiska nationalistpartierna vinna valet 1948, ”legitimt” framröstat av den röstberättigade delen av befolkningen.

Resten är – eller borde vara – en välbekant historia. Det fullt utvecklade apartheidsystemet var snart verklighet, nationalisterna hade cementerat sig vid makten och blev mer och mer extrema. Sydafrika utvecklades snabbt till en av de grymmaste förtryckarregimerna och kontrollsamhällena i modern tid. Det krävdes en Nelson Mandela för att, decennier senare, få bukt med det.

Så vad har det här med någonting att göra? Ja, säg det…

(Vill ni förresten fördjupa er i de här frågorna så håll utkik i bokhyllorna under 2016).

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det handlar inte om mod

mod01

OFTA SÄGER människor som jag och min fru möter: ”så ni har lämnat Sverige för att bo utomlands, ni lämnade hemlandet, och ni har rest kors och tvärs på en för de flesta okänd kontinent…vad modiga ni är!”

Vi svarar lite artigt att det inte alls handlar om mod, och att vi (åtminstone jag) är ganska försiktig av naturen, men att vi har en stark drivkraft att se och uppleva nya saker, träffa människor från hela världen och vidga horisonterna. Till det krävs inte mod, bara ett pass med tillräckligt många blanka sidor – gärna en liten reskassa också, men det går i värsta fall att lösa längs vägen om man är arbetsför.

En annan vanlig kommentar brukar vara: ”åh, vad härligt det låter, det önskar jag att jag också hade gjort”. Då blir jag lite mer konfrontativ och undrar: ”varför gör du inte det då?”. Svaret brukar innehålla ett antal luddiga förklaringar som ofta inkluderar ”jobb” och ”barn”, men det verkliga svaret skiner oftast igenom: viljan saknas – den där verkliga viljan och längtan som brinner i bröstet och som helt enkelt gör att det inte finns några alternativ till att ge sig av, igen och igen och igen.

Jag vet de som brutit upp och lämnat sitt hemland med barn i alla möjliga åldrar, jag vet de som tagit med sig eller bytt sitt jobb, jag vet de som sålt allt de haft – om det är vad som krävs för att komma iväg. Samtidigt är vi förstås alla olika och jag hyser stor respekt för de som medger – för sig själva och andra – att de helt enkelt inte har samma drivkraft. Ni är på väldigt många sätt beundransvärda i er rofyllda inställning till livet.

Nu har vi ju själva för all del inte varit riktigt så drastiska att vi har lämnat allt. Det har aldrig varit nödvändigt. Så allvarligt talat, det är inget stort steg egentligen. I vårt fall ett halvt dygns flygresa till ytterligare ett hemland, eller för all del några månader i en bil genom Afrika. Det handlar som sagt inte om mod, utan om rastlöshet och nyfikenhet, vilka båda tidvis kan vara såväl en välsignelse som en förbannelse. I det möter vi själsfränder överallt i världen.

mod03För dramatiskt eller ej så förändras livet när man tagit steget till en kringflackande tillvaro med mer än ett hemland. Världen blir både större och mindre på en gång. Man vidgar sina horisonter och blir på ett oerhört konkret sätt medveten om att världen inte slutar vid stadens, landets eller kontinentens gränser. Samtidigt får avstånd en allt mindre betydelse. Att förflytta sig runt halva jordklotet tappar sin laddning. Det är enkelt och vi gör det hela tiden. Vi håller daglig kontakt med människor i alla möjliga och omöjliga hörn i världen och när någon säger ”ni borde komma och hälsa på någon gång”, så är det inte nödvändigtvis något som hindrar att vi kan vara där ett dygn senare (det gäller bara att vara vaksam på när inbjudan verkligen är en inbjudan och inte bara en artighetsfras från någon som inte trodde att de skulle bli tagna på orden).

Själva begreppet ”hem” blir snart en abstrakt företeelse som handlar mer om människor och känslor än om fysiska platser. Hem är där de man älskar finns och där man mår bra av att vara och det handlar sällan om en enda fysisk plats.

Det går väldigt fort att tröttna på frågor av typen ”men vad är hemma för dig?” eller ännu värre ” tänker ni flytta hem någon gång?”. Svaret är att vi flyttar hem hela tiden. Varje resa, lång som kort, är på sätt och vis en resa hem.

Tid blir också lätt ett relativt begrepp, som inte nödvändigtvis bygger på att dygnet har 24 timmar och att klockan är exakt så mycket som armbandsuret visar. Världen har 24 tidszoner, vilket betyder att klockan alltid är fem, eller sju, eller midnatt någonstans – kanske där du är, kanske där dina vänner är. Flygresor och andra transporter samt kulturella förhållningssätt till tid rör till begreppen ytterligare.

Enstaka språk förlorar sin betydelse och smälter samman. Man drömmer och kommunicerar växelvis på olika språk och tillvaron handlar inte om hur man kommunicerar utan om att man gör det. Två utlandssvenskar som då och då pratar engelska eller något annat språk med varandra uppfattas lätt som märkvärdiga av sina landsmän, men tro mig, det handlar inte om det – det bara blir så. Poängen går fram på det för tillfället tydligaste sättet och det är huvudsaken.

Att packa blir en sätt att leva. Precis som de flesta andra omger även vi oss med en massa saker på de olika adresser som vi regelbundet återvänder till, men resandet medför också en insikt om att inget är egentligen nödvändigt om det inte går att få plats med i några hanterbara resväskor.

Uppbrott är alltid förenat med ett visst vemod, men inte längre ledsamhet. Man lär sig att inte säga adjö och inte dra ut på avsked. På sin höjd ett ”på återseende”. Och man vänder sig inte om när man väl har sagt det. För vi vet kanske inte när och var vi kommer att ses nästa gång – kanske här, kanske där, kanske på någon flygplats någonstans – men om du är min vän så är du en del av mitt hem, och tro det eller ej, men jag älskar att komma hem.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sydafrika på väg att lämna ICC?

Den gångna helgen höll Sydafrikas regeringsparti, ANC, partikongress. Det var en kongress med ett antal intressanta, några hoppfulla och ett flertal oroande besked. På pluskontot hamnar att president Jacob Zuma uttryckligen lovade att inte försöka trixa till sig en tredje mandatperiod (vilket dagens konstitution förbjuder).

Betydligt mer oroande, och förvånansvärt underrapporterat, är det faktum att ANC offentliggjorde att man har för avsikt att arbeta för att Sydafrika ska lämna samarbetet bakom den internationella brottmålsdomstolen, ICC. Och inte bara det, man har dessutom för avsikt att försöka övertala andra afrikanska länder att göra samma sak.

ICC ska pröva och döma i de allra grövsta fallen av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den är tänkt att fungera som en garant för att mänskliga rättigheter respekteras och att förövare straffas. När domstolen grundades 1998 så skedde det mycket tack vare ett massivt stöd från afrikanska länder. Flera av dessa har sedan dess också utnyttjat den resurs som ICC faktiskt är: Uganda, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa och Mali har alla själva begärt ICC:s hjälp med att utreda misstänkta MR-brott i det egna landet. Till det kommer att FN begärt att ICC ska titta på misstänkta brott i Sudan och Libyen, medan domstolens åklagare på eget initiativ valt att även granska händelser i Kenya.

Så varför vill ANC att Sydafrika lämnar ICC? Den officiella förklaringen är man anser att domstolen har Afrika som sin enda måltavla och att det inte är rättvist. Och det är visserligen sant att ICC i stort sett uteslutande ägnat sig åt Afrika, men det finns goda grunder för det och även om en större geografisk spridning på utredningarna vore önskvärt, så innebär inte detta automatiskt att de pågående granskningarna är orättfärdiga. Dessutom är de alltså i många fall länderna själva som begärt ICC:s assistans.

Har ANC andra motiv? Det handlar knappast om att man fruktar något för egen del. Den sittande regeringen må vara hårt kritiserad för hur man sköter sitt jobb och Sydafrika är på sina håll ett våldsamt samhälle, men ingenting är i närheten av att falla under ICC:s jurisdiktion. Däremot har Sydafrika på senare år skaffat sig vänner runtom i världen som redan finns – eller som skulle kunna hamna – på ICC:s bord. När Sudans brottsmisstänkte president, Omar al-Bashir, tidigare i år besökte Sydafrika för ett möte med Afrikanska Unionen argumenterade många för att Sydafrika, som medlem av ICC, var skyldiga att gripa honom och utlämna honom till domstolen. En anmälan och en begäran om gripande lämnades in, men den sydafrikanska regeringen lät al-Bashir slinka iväg utan att ingripa. Det är inte långsökt att tänka sig att andra, ekonomiskt starka, vänner i Mellanöstern och Asien också gärna skulle se att Sydafrika lämnade ICC och därmed blev en fristat att vistas i och bedriva affärer med – samt att landet använde sitt politiska och ekonomiska inflytande i regionen för att få andra länder att gå samma väg.

Om Sydafrika gör slag i saken och lämnar ICC-samarbetet, så vore det att retirera från rollen som en regional försvarare av mänskliga rättigheter, och man skulle i praktiken kasta bort landets internationella anseende på området, vilket Nelson Mandela en gång var med att bygga upp. Är man missnöjd med hur ICC fungerar så finns det endast en demokratiskt och rättssäkert försvarbar väg att gå: att vara med och försöka påverka samarbetet från insidan.

 

Läs mer: För snart tio år sedan skrev jag, tillsammans med Görrel Espelund, boken Till mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning. Den handlar bland annat om just de här frågorna, inte minst i ett afrikanskt perspektiv. Ett litet antal böcker finns fortfarande att få tag på via förlaget.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentar: lejonattacken i Sydafrika

Såväl jag som många av mina kollegor, som arbetar med safari i södra Afrika, har fått mängder av frågor efter att en turist för några dagar sedan dödades i en ”lion park” i Sydafrika. Frågorna handlar om säkerheten med att åka på safari. Saken är, enkelt uttryck, att den amerikanska kvinna som blev dödad hade åkt runt i parken med fönstret på bilen nedvevat (tvärtemot instruktionerna), och hade då blivit attackerad och dödad av ett lejon. Men, undrar många, hur kan det då vara säkert att åka på safari i öppna fordon?

Låt oss därför förtydliga detta: problemet i det här fallet var inte den nedvevade rutan – problemet var lejonet och i grund och botten de människor som fött upp lejonet. Attacken skedde inte i en nationalpark eller annat viltreservat – sådana områden som alla seriösa safariarrangörer använder sig av – utan i något som närmast kan liknas vid ett zoo. Lejon i den här typen av ”parker” har vuxit upp i fångenskap och har från födseln fått ett onaturligt beteende, i synnerhet när det gäller relationen till människor. Med lejon som vuxit upp i det vilda och som alltid har behandlats som just vilda djur är det annorlunda. Att åka på safari i ett öppet fordon är med andra ord, i sällskap med någon av oss som är utbildade för det och har erfarenheten som krävs, helt ofarligt. Det är dessutom en av de mest fantastiska naturupplevelser man kan ha – så låt för allt i världen inte den här olyckliga men också helt människoorsakade händelsen påverka din safariresa. Och självfallet står jag och mina kollegor till förfogande för de som trots allt vill diskutera frågan, eftersom det är viktigt att veta vad det handlar om och att man kan känna sig trygg.

Jag skrev för ett tag sedan om problemet med halvtama djur i slutet av ett annat blogginlägg (som huvudsakligen handlade om troféjakt), läs det om du är intresserad av att fördjupa dig ytterligare. Ett antal sydafrikanska tidningar och kommentatorer har också tagit upp frågan. Läs t.ex. ansedda Africa Geographics kommentar här.

Själv befinner jag mig för närvarande på lite välbehövlig ”vintersemester” i British Columbia, Kanada, och hoppas de närmaste dagarna ha chans att njuta av fantastiska naturupplevelser i form av späckhuggare, svartbjörn, grizzly och ett för mig nytt fågelliv. Jag skriver också på nästa bok om Sydafrika. Vi ses i Afrika i början av säsongen.

2 kommentarer

Filed under Djur och natur

Att göra i Kapstaden: del 5

Riebeek Kasteel

 

Utflykt: ungefär 80 kilometer från Kapstaden ligger en av Sydafrikas äldsta samhällen, Riebeek Kasteel, döpt efter holländaren som lade grunden till Kapkolonin i mitten av 1600-talet, Jan van Riebeeck. Under en expedition från kolonialmaktens ursprungliga bosättning vid dagens Kapstaden, upptäckte man en bördig dal som lämpade sig utmärkt för jordbruk – och på den vägen är det.

I dag är Riebeek Kasteel en av de trevligaste småstäderna i det som många anser vara Sydafrikas mest spännande vindistrikt: Swartland. Här finns svenskbekanta vingårdar, som Allesverloren, och här finns en rad unga spännande vinmakare som hyllas i sydafrikanska vinkretsar. Mest känd av dem alla är Eben Sadie som 2014 – återigen – blev årets vinmakare i Sydafrika och som producerar sina fantastiska (och relativt dyra) viner under etiketten Sadie Family.

Själva Riebeek Kasteel bjuder på pittoresk småstadscharm, med butiker och restauranger och med ett stadshotell som har den längsta verandan söder om Limpopofloden. Här dricker man lämpligen sin gin och tonic på eftermiddagen, nedsjunken i en mjuk fåtölj – och när man gör det så frågar man givetvis inte bara efter sin favorit-gin, man ser också till att de fyller upp glaset med den lokala och helt lysande tonicen: Swaan Cape Tonic.

Fler tips från Kapstaden och dess omgivningar finns i boken Mitt Kapstaden (Karavan förlag).

Lämna en kommentar

Filed under Att göra i Kapstaden