Världens dyraste land

Det var ett bra men långtifrån lyxigt hotell och jag och min kollega beställde lunch i hotellbaren mellan två intervjuer. Varsin toast, varsin öl. Notan: omkring 500 SEK.

Nyss hemkommen från oljelandet Angola konstaterar jag att det varit en i sanning märklig upplevelse. Det är ett land där marknadsekonomiska principer har tillåtits löpa amok. Där konsumism och kapitalism i sin råaste form dikterar villkoren i ett samhälle med två tredjedelar av befolkningen som hjälplösa åskådare.

Angola är ett land med brutala kontraster, men man måste leta lite för att se dem. Ett besök i huvudstaden Luanda är inte nog; längs strandpromenaden flanerar välklädda barnfamiljer, glassätande ungdomar och förälskade par. En cykelbana – en närmast unik företeelse i Afrika – sträcker sig längs hela den palmklädda promenaden. Den används visserligen inte särskilt flitigt, åtminstone inte till cykling, men den finns där – och den symboliserar det Angola som regeringen helst vill visa upp, ett slags afrikansk riviera.

Men längs vägarna i inlandet finns ett helt annat Angola, och efter några dagars påtryckningar lyckades vi komma ut till några byar och lokala marknader för att träffa de som aldrig ätit glass eller åkt skateboard vid havet. För samtidigt som Luandas fasad mot Atlanten lyser allt blankare, så lever två tredjedelar av befolkningen under den internationella fattigdomsgränsen, det vill säga på mindre än två US-dollar per dag. Rikedomarna som strömmar in i takt med att oljan skeppas ut, har inte i någon större utsträckning kommit folket till del.

Så var tar då oljemiljarderna vägen? Frågan är svår att svara på i detalj eftersom de försvinner in i komplicerade multinationella nätverk och koncerner. En liten angolansk elit förser sig och lever i ett sådant överflöd att det är svårt att föreställa sig. De tar för sig på hemmaplan men de kastar också lystna blickar mot sin forna kolonialherre, krisande Portugal, där egendomar, företag och andra möjligheter är billiga. Presidentens dotter, Isabel dos Santos, är Afrikas rikaste kvinna och en av dem som tycks vara i full färd med att bokstavligt talat köpa upp Portugal.

Men omkring hälften av oljemiljarderna – om man ska tro vanliga, men inofficiella, uppgifter – försvinner till Kina, som avbetalning för de stora satsningar på infrastruktur och annat byggande som kineserna gjort i Angola.

Ur kinesisk synvinkel är det en fullständigt genialisk ekvation: först bygger man vägar, broar, hamnar och bostäder – sådant som förstås gynnar Angola, men vars främsta syfte är att underlätta för den kinesiskkontrollerade råvaruutvinningen. Det hela läggs upp som ett ”generöst” lån, där Angola sedan betalar tillbaka för byggnationerna genom att låta Kina tappa av landets främsta och nära nog enda tillgång: oljan. Under tiden står miljonprogramsliknande bostadskomplex tomma runtom i Luanda, för ingen har råd att bo där.

Så någon blir lurad, och det är inte kineserna. Det är inte heller Isabel dos Santos, hennes pappa och deras vänner. Det är den angolanska kvinnan vid vägkanten, som vare sig kan läsa eller skriva och som har mindre än två dollar att leva på om dagen – i ett land där en toast och en öl kan kosta 35 dollar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Afrikansk politik, Utvecklingsfrågor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s