Tack för allt, Madiba!

Strax före midnatt plingade det till i telefonen. Jag sträckte mig efter den men insåg att den inte låg jämte sängen utan på bordet i andra änden av rummet. Borde jag gå upp? Var det verkligen något viktigt?

Medan min vakna halva förhandlade med min fortfarande sovande halva, hörde jag ljudet av musik från en annan lägenhet i huset. Jag bor för närvarande i ett hyreshus i Sea Point i Kapstaden, men grannarna är normalt sett väldigt tysta av sig och att höra musik så sent på kvällen – och ganska högt till råga på allt – är väldigt ovanligt.

Min vakna halva försökte identifiera musiken. Var det inte…? Jo, visst var det… Amazing Grace dånade ut ur någons högtalare och poletten trillade ner samtidigt som hela hjärnan omedelbart vaknade. Jag hämtade telefonen och slog samtidigt på radion. Sydafrikas president, Jacob Zuma, hade just meddelat att förre presidenten, Nelson Mandela, hade dött. Jag gick upp och klädde på mig. I korridoren stod flera lägenhetsdörrar öppna. Vi som inte har teve samlades nere hos portvakten. Några grät, andra såg bara sammanbitna ut. Ingen sa något.

*   *   *

Redan före frukost dagen därpå, i fredags, höll Desmond Tutu en kort gudstjänst i St George’s Cathedral i Kapstaden. Utanför stadshuset på Grand Parade, höll en minnesplats på att iordningsställas. Det var här, på trappan till stadshuset, som Nelson Mandel den 11 februari 1990 höll sitt första tal till nationen efter frisläppandet från fängelset. Han var en fri man och Sydafrika var ett fritt land – eller åtminstone på väg att bli.

Jag tillbringade större delen av dagen på Grand Parade, efter att på morgonen först ha varit ute i några av kåkstäderna. Några svenska och en norsk tidning ville ha reaktioner och kommentarer dagen efter Nelson Mandelas död, men jag tror ärligt talat inte att de riktigt hade väntat sig vad de fick. Jag hade det inte.

För under natten hade den inledande sorgen sakta förbytts i uppslupna hyllningar; människor dansade och sjöng på Grand Parade, många skrattade, nästan ingen grät längre. Jag hade visserligen väntat mig hyllningar snarare än sorg, men kanske inte riktigt i den här utsträckningen, och på något sätt blev det här en än starkare upplevelse än en traditionell sorgeceremoni.

 – Det är många känslor som väller fram idag. Sorg över att vi har förlorat den mest fantastiske person som någonsin har levat, men också glädje över att vi som är här har fått uppleva hans tid och hans storhet, idag firar vi det allra största och mest betydelsefulla liv som någonsin har levts, konstaterade Miso Tilolo som var en av de som redan på förmiddagen ledde sång och dans till Mandelas minne på Grand Parade.

På sätt och vis har sydafrikanerna sörjt Mandela ganska länge, och med hans långa sjukdom så har många redan accepterat att han i praktiken inte finns med oss längre. Därför, tror jag, har också steget till ett slags ”eftersorg” varit betydligt kortare än om han dött plötsligt och oväntat.

Idag, söndag, hålls nya minnesceremonier och gudstjänster runtom i Sydafrika, och själv är jag i skrivande stund på väg tillbaka till Grand Parade. Men inte som journalist eller fotograf – det jobbet är avklarat – utan som stor beundrare av en av de största moraliska ledare och medmänniskor som världen någonsin har upplevt.

 

Läs mer: De artiklar och bilder jag levererade till svenska medier, fanns under lördagen i respektive pappersutgåva av Göteborgs-Posten och Sydsvenskan.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s