Fatalism

Jag vet inte hur många gånger jag har lagt mitt liv i andra människors händer – människor som sannerligen inte borde anförtros ett sådant ansvar. Jag har i de flesta fall kunnat konstatera det direkt när jag träffat dem: det här är inte en person som borde ha makt över något levande överhuvudtaget. Men jag har gång på gång trotsat förnuftet och överlåtit mitt öde till dem. Oftast utan vare sig oro eller rädsla – vilket i sig känns skrämmande, vid närmare eftertanke.

Det har varit självmordsbenägna taxichaufförer i hoptejpade bilar på slingriga bergsvägar. Det har varit bakfulla bush pilots som flugit propellerplan i miniatyr över ödsliga afrikanska vidder. Det har varit busschaufförer som i hög fart varit upptagna med allt annat än att just köra buss.

Vid ett tillfälle, när den rosa postbussen skulle ta mig från lilla Gulu i norra Uganda, till huvudstaden Kampala, var maktlösheten särskilt uppenbar. Alla hade försäkrat mig om att just postbussen var det mest pålitliga sättet att ta sig genom landet; den kom ju oftast fram. Och det må ha varit sant, men det var knappast betryggande att chauffören (faktiskt på exakt utsatt tid) inledde resan med en förbön där han med stor inlevelse vände sig mot oss passagerare och bad för vår gemensamma, lyckliga ankomst till Kampala. Samma överlåtande till högre makter tillämpade den taxichaufför som i Kenya vinglade över mitten på vägen och var en hårsmån från att frontalkrocka med min bil. Tvärs över vindrutan på taxin stod skrivet: ”It’s not me, it’s Allah”.

Och jag funderar: hur ska man tolka och förhålla sig till den fatalism som man möter runtom på den här kontinenten, och som man själv snart blir en del av? Hur påverkar det oss som bor och reser i Afrika att gång på gång lämna vårt öde ifrån oss för en stund, ofta utan att tveka, och helt enkelt för att det inte finns så många alternativ? Intuitivt tänker jag att fatalism borde riskera att spilla över i apatiskhet; en uppgiven känsla av att eftersom man ändå inte har kontroll över sin situation så spelar ingenting man gör någon roll. Det var åtminstone så vi resonerade kring begreppet determinism när jag pluggade filosofi en gång i tiden. Samtidigt rimmar just det synsättet illa med den enorma entreprenörsanda och kreativitet som man möter runtom i Afrika, och som verkligen handlar om att försöka förändra och förbättra sin situation.

Någonstans har jag en känsla av att det hänger ihop. Kanske är det så enkelt som att det ena frigör energi till det andra; bry dig inte om det som står bortom din kontroll och lägg istället dina krafter på sådant som du kan förändra. Det är åtminstone så jag själv känner, när jag somnar i baksätet under en vansinnesfärd på den zambiska landsbygdens usla vägar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Reflektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s