Några tydliga steg åt fel håll

KAPSTADEN: I Sydafrika vaknar många idag och frågar sig: vad var det som hände? Och vad innebär det egentligen? Det är morgonen efter parlamentets öppnande och presidentens tal till nationen – en tillställning som urartade i kaos och som omvärlden, liksom många sydafrikaner, har väldigt svårt att begripa.

Görrel skrev häromdagen en krönika i Sydsvenskan inför president Jacob Zumas tal. Läs den för en kort bakgrund. Det här inlägget är, för er som frågat, en rekapitulering av gårdagskvällen och tänkt som en hjälp att förstå vad det handlar om.

Redan innan president Jacob Zuma hade yttrat ett enda ord började kalabaliken. Det visade sig att all mobiltrafik i parlamentsbyggnaden stördes ut och att det var omöjligt att kommunicera med omvärlden för de som befann sig i kammaren. Journalisterna på pressläktaren såväl som parlamentsledamöter protesterade. Diskussioner utbröt och enligt ögonvittnen var det efter diskret ingripande från vicepresident Cyril Ramaphosa som mobiltäckningen till slut kom tillbaka.

Frågor: varför ville man överhuvudtaget omöjliggöra kommunikation till och från kammaren under presidentens tal? Vad betyder det att det inte var talmannen utan en representant för regeringspartiet som uppenbarligen hade makt att styra mobiltäckningens vara eller icke vara?

Med mobiltäckningen återupprättat inledde presidenten sitt tal, men precis som förannonserat så ställde sig snart företrädare för det kontroversiella minoritetspartiet Economic Freedom Fighters, EFF, upp och ställde sin ständigt återkommande fråga ”när tänker presidenten betala tillbaka pengarna?”. Frågan syftar på de omkring en kvarts miljard rand av offentliga medel som Jacob Zuma använt för att rusta upp sitt privata residens, och som justitieombudsmannen ålagt honom att betala tillbaka. Nya diskussioner utbröt i kammaren och talmannen försökte få tyst på EFF:s ledamöter, vilket mynnade ut i att hon bad flera av dem att lämna salen och när de vägrade tillkallade hon vakter som skulle verkställa utvisningen. Handgemäng utbröt innan EFF:s ledamöter gjorde en välregisserad sorti. Många av regeringspartiet, ANC:s ledamöter jublade.

Frågor: hur ska en demokrati hantera folkvalda bråkstakar? Är det rätt att visa ut ett helt parti för att tre-fyra av deras medlemmar bryter mot protokollet? Vems ärende gick talmannen när hon beordrade utvisningen? Och vilka signaler skickar det när ett (regerings)partis folkvalda medlemmar applåderar åt att ett annat (oppositions)partis folkvalda medlemmar lyfts ut från parlamentet?

När EFF lämnat så utbröt nya diskussioner, den här gången initierade av det ledande oppositionspartiet, Democratic Alliance, DA. Politiskt står de mycket långt från EFF, men de båda partierna förenas i sina hårda angrepp på president Zuma. Strange bedfellows, är det engelska uttryck som dyker upp i huvudet. Frågan från DA till talmannen var vilka det egentligen var som hade kommit in och fysiskt fört ut EFF:s ledamöter. Var det parlamentets egen säkerhetspersonal, eller var det månne polisen eller säkerhetstjänsten? Den personal som dykt upp hade nämligen varit helt anonymt klädda i svarta byxor och vita skjortor. Inga emblem på kläderna. Några hade däremot varit beväpnade. Och det hela tycktes mycket väl förberett.

Frågor: vilka var det som lyfte ut folkvalda politiker ur kammaren? Vem hade planerat och förberett ingripandet? Och (tillsvidare hypotetiskt): kan ett land verkligen kalla sig en demokrati om säkerhetspolisen, som lyder under regeringen, är med och avlägsnar delar av oppositionen från parlamentssalen?

Eftersom talmannen inte kunde – eller ville – svara på vilka vaktpersonalen egentligen var, så lämnade även DA, tillsammans med ytterligare ett par små partier, kammaren i protest. Även detta var givetvis en väl förberedd manöver. Presidenten kunde återuppta sitt tal, nu med huvudsakligen partivänner och meningsfränder bland åhörarna. Han kunde utan större reaktion prata lite kort om den känsliga frågan om landets energikris och han kunde lite svepande nämna kärnkraften (regeringen misstänks ha ingått ett mer eller mindre bindande avtal med Ryssland som möjligen kommer att få presidentens felaktiga användning av skattepengar att blekna på skandalskalan). Och han kunde vara trygg i en förvissning: mycket lite av medierapporteringen idag kommer handla om vad han faktiskt sa.

Frågor: är det konstigt att utländska investerare tvekar att etablera sig i Sydafrika och att landets kreditvärdighet och allmänna trovärdighet minskar samtidigt som valutan förblir svag? Hur länge kan president Zuma undvika att svara på obekväma frågor, och hur långt är han beredd att gå för att slippa? När blir han en för stor belastning för sitt parti?

Och på det mer övergripande planet: hur ska egentligen det Sydafrika som vi här vaknar upp till idag beskrivas? Vi är alla ganska villrådiga på den punkten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Afrikansk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s