Afrikas dåliga ledare

Både jag och Görrel återkommer ofta till detta: ett av Afrikas stora problem är deras dåliga ledare. För närvarande befinner sig kontinenten i omfattande generationsskifte när det gäller makthavare, men fortfarande klamrar sig några gamla stötar krampaktigt fast vid makten – med Robert Mugabe som det bästa exemplet.

I de fall där yngre förmågor tagit över så finns det i många fall direkta band till självständighetens maktmän; om inte blodsband, så någon annan form av stark relation. Dessa efterföljare är sällan särskilt nyskapande, utan fortsätter ofta på en redan inslagen och beprövad – men inte alltid särskilt framgångsrik väg.

Så hur kan det komma sig att Afrika dras med dessa dåliga ledare?

Det finns förstås flera anledningar, men vi kan bland annat konstatera att många afrikanska ledargarnityr har sitt ursprung i de frihetsrörelser som kämpade fram självständighet från de forna kolonialmakterna, eller – som i Sydafrika – från ett förtryckande vitt minoritetsstyre. Detta förde med sig en enorm legitimitet som är mycket svår att bryta ner och som rätt förvaltad är guld värd. Runtom på hela kontinenten har frihetskämpar därför prenumererat på ledande politiska poster i de nya självständiga staterna – och en del av dem sitter alltså kvar vid makten än idag.

Det är möjligen ganska praktiskt för oss som bevakar Afrika att inte ständigt behöva lära oss nya presidentnamn, men för en kontinent som skriker efter politisk och demokratisk utveckling är det inte så lyckat.

Psykologiskt är det naturligt att folket vill ha sin frihetshjälte som president, men sett i ett längre perspektiv är det sällan något framgångsrecept. Frihetskämparna och rebelledarna är skickliga strateger och inspirerande ledare, men är ofta odugliga när det gäller statsfinanser och folkligt medbestämmande. Tyvärr är det sällan någon som inser detta förrän det är för sent.

Den nye presidenten kan istället rida på en våg av tacksamhet från folket och han kan i praktiken företa sig i stort sett vad som helst, utan att någon har några invändningar. Bra beslut blandas med dåliga, välriktade reformer med helt förödande. Konsekvenstänkandet stannar ofta vid att vinna nästa slag – inte hela kriget.

Det är inte säkert att det i det här läget är riktigt så cyniskt och kallsinnigt beräknande som det i efterhand kan verka. Den nye presidenten kan mycket väl ha goda avsikter och faktiskt vilja göra det bästa för sitt folk. Men uselt statsmannaskap, parat med det faktum att okontrollerad makt nästan alltid urartar med tiden, leder ändå åt fel håll.

För även om presidenten vill väl, så inser han snart att det här med att förvalta, bygga upp och utveckla ett land, är något helt annat än att leda kampen för frihet – väpnad eller ej. Så han attackerar utmaningen på det enda sätt han kan: genom att organisera hela statsapparaten som vore den en militär organisation. Den offentliga administrationen får en starkt auktoritär prägel med toppstyrning genom order som utgår från centralkommandot, det vill säga presidentens kontor.

Dessutom har det ju nu också gått upp för honom – det handlar nästan uteslutande om män – att det här med att vara president är väldigt roligt. Man får bo i fina hus, flyga privatflygplan och ha en egen armé att styra över. Det är privilegier som är värda att kämpa för. Dessutom är det väl också så att presidentskapet faktiskt bara är en rimlig belöning till den som befriade landet; den som med sin kamp och med hela sin uppenbarelse förkroppsligar folkets vilja? Hur kan någon med en sådan meritlista överhuvudtaget ifrågasättas?

Fokus för maktutövningen förskjuts. Från att handla om att leda ett land, till att helt syfta till att konservera den egna makten och få sitta kvar på tronen. Nu är presidenten på hemmaplan igen och kan spela ut hela sitt militärstrategiska register; han kan ikläda sig rollen som fältherre, en allsmäktig fadersfigur, och odla myten om sin egen förträfflighet. Han kan bygga upp en personkult kring sig och om han sköter sina kort rätt kan illusionen om Den Gode Ledaren hållas vid liv ganska länge.

När hans brister till slut inte längre går att dölja för folket, så är det ofta försent. Alla har bländats av den tidigare hjältens förväntade storhet, och ingen har tänkt på att det skulle kunna behövas kontrollinstanser – som en politisk opposition, ett oberoende rättsväsende eller en fri press – och därför finns det ingen som har kunnat slå larm i tid. Ingen som har sett varthän det barkar.

Vill det sig illa befinner sig landet nu i fritt fall såväl ekonomiskt som politiskt. Folket har sett ledarens brister, men kanalerna för att framföra sitt missnöje har hunnit stängas för länge sedan. Frihetshjälten har förvandlats till en maktfullkomlig despot. I bästa fall stannar det där, vid allmänt politiskt vanstyre. I värsta fall urartar det i våld när oliktänkande ska betvingas och en potentiell opposition stoppas.

Det här är givetvis en generalisering, men om vi ser oss omkring på kontinenten så är ändå listan på länder med den här typen av utveckling ganska lång. Den tar sig lite olika uttryck; som i extremfallet Zimbabwe där Robert Mugabe efter en lovande inledning på 1980-talet har hunnit urartat fullständigt i sitt ledarskap och har kört sitt land i botten. Vi ser det också i ett slags light-version i Sydafrika, som visserligen betecknas som en demokrati och har någorlunda fungerande kontrollinstanser, men där regeringspartiet ANC har kidnappat hela äran för att apartheid föll och därmed kan styra landet tämligen ohotade – åtminstone än så länge.

Kan vi skönja en ljusning? Låt mig återkomma till den frågan i kommande inlägg, men det preliminära svaret är ja. Små steg tas mot demokrati på många håll, oliktänkare tillåts i ökad utsträckning, gräsrotsrörelser får ett allt större utrymme i samhällslivet och så småningom hinner tiden ikapp de dåliga ledarna – om inte förr så när de lämnar jordelivet. En generation av samhällsutveckling kan då ha gått förlorad, men om ett modernare ledarskap tillåts ta vid, så finns en enorm potentiell kraft redo att släppas loss.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Afrikansk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s